Bara naturlig försurning

MÅL: De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.

BEDÖMNING: Sjöar, vattendrag, skogsmark samt växter och djur skadas av den försurning som drabbar landskapet. Svavel- och kväveutsläpp samt skogsavverkning är drivkrafter i försurningsprocessen. Utvecklingen är överlag positiv, men drabbade ekosystem uppvisar ännu starka, negativa effekter.

Länsstyrelsen bedömer att miljökvalitetsmålet inte kommer kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Trots att nedfall av svavel minskat kraftigt och nedfall av kväve också har minskat (i betydligt mindre omfattning) så går inte att se en tydlig riktning för utvecklingen i miljön.

Den negativa försurningstrenden i avrinnande skogsmarksvatten kan ha brutits i några skogsmarksområden. Men skånsk skogsmark och avrinnande skogsmarksvatten är fortsatt mycket starkt försurningspåverkat och en stor andel sjöar i norra Skåne visar fortsatt på betydande försurningspåverkan.

Svavelnedfallet minskar och pH ökar i skånska sjöar och vattendrag

Undersökning av atmosfäriskt nedfall visar på stadigt minskat svavelnedfall och att försurad nederbörd minskar. Svavelhalter och syrakoncentrationer minskar också i okalkade referensvatten (källa: SLU). Svavelnedfall kommer även från vulkanutbrott, såsom 2014–2015 från Island (källa: Krondroppsnätverket).

Inom ramen för Skånes luftvårdsförbund följs nedfall av svavel och kväve i skogsmark och på öppna ytor samt nivåer för svavel, kväve och pH samt oorganiskt aluminium i avrinnande vatten från skogsmark (källa: IVL).

Skogsmark i Skåne beräknas tåla ett nedfall på cirka 2,5 kg svavel/hektar år 2020. Nedfallet varierar mellan åren och är beroende av nederbörden, men ligger betydligt över vad skogsmarken förväntas tåla. Under det hydrologiska året 2015/2016 var medelvärdet för Skånes sex mätstationer 2,6 kg/hektar, något över vad skogsmarken förväntas tåla (källa: IVL).

2015 började nya regler i ett EU-direktiv att gälla (Svaveldirektivet 2012/33/EU), vilket innebär att den högsta tillåtna svavelhalten i marina bränslen sänktes från 1,00 viktprocent till 0,10 viktprocent. Då Skåne har mycket fartygstrafik i sin närhet, framförallt genom Öresund, är utvecklingen intressant att följa för framtiden, men ännu är det för tidigt att se effekter.

Skogsmark i Skåne beräknas tåla ett kvävenedfall på cirka 5 kg kväve/hektar år 2020 (källa: IVL). Det hydrologiska året 2015/2016 var medelvärdet för Skånes sex mätstationer 9,7 kg/hektar, betydligt över vad skogsmarken förväntas tåla. Liksom för svavel varierar mängden med nederbörden.

Begränsningar av utsläpp Enligt FN:s konvention om långväga transporterade luftföroreningar ska Sverige minska sina utsläpp av kväveoxider med 36 procent och utsläppen av svaveldioxid med 22 procent mellan åren 2005 och 2020. Omräknat till Skåne innebär det utsläpp av högst 13 400 ton kväveoxider per år och högst 1 800 ton svaveldioxid per år när vi når år 2020.

Källa: www.ivl.se

Källa: www.ivl.se

Skånsk skogsmark läcker kväve och aluminium

I dag läcker kväve från flertalet av skogsmarksytorna, vilket göder vattenmiljöer på land och i hav. Oorganiskt aluminium påverkar framför allt vattenlevande djur och används därför som en indikator på markvattnets försurningsstatus. Under perioden 2009–2015 låg medelhalten oorganiskt aluminium i de åtta skogsmarksytornas markvatten på eller långt över den föreslagna kritiska gränsen.

Biobränslen och lövträd påverkar – på olika sätt

Ett överskott av kväve i skogsmark leder till en ytterligare markförsurning när reducerat kväve oxideras. I takt med att Sverige har minskat sitt fossilbränsleberoende har uttaget av skogsbiobränsle ökat. 2015 kom 24 procent av landets producerade energi mätt i terrawatttimmar (TWh) från biobränsle. Vid avverkning kan markens kväveläckage förväntas öka ytterligare. Gallringsavverkning inom försurningskänsliga områden är att föredra jämfört med kalhygge. Att låta inslaget av lövträd som björk öka i granplanteringar är ett annat sätt att minska markförsurningen från skogen.

Skogsbruket bidrar till försurningen Vid avverkning av skog kan markens kväveläckage förväntas öka och vid kalavverkning kan den bli mycket stor. Gallringsavverkning inom försurningskänsliga områden är att föredra jämfört med kalhygge. Baskatjoner (främst joner av kalcium, magnesium, kalium och natrium) i markvattnet har förmågan att buffra mot försurning. Baskatjonerna tas upp av vegetationen och skogsbruket har en försurande effekt på mark och vatten genom att dessa buffrande baskatjoner tas bort med biomassan vid avverkning. Kvar blir ett överskott av vätejoner samt kväve i form av ammonium, nitrit och nitrat. Markförsurningen förstärks ytterligare när ammonium omvandlas till nitrat vilket frisätter vätejoner som har en försurande effekt på marken.
Inom försurningskänsliga områden bör enbart uttag av stamved ske. Uttag av grenar och toppar (GROT) förväntas öka försurningseffekten från cirka 40 procent till cirka 70 procent. Att öka mängden biobränslen relativt mängden fossila bränslen motverkar miljömålet Bara naturligt sura sjöar och vattendrag. Ett annat problem kopplat till biodiversitet finns med GROT från ädellövskog, vilken kan fungera som insektsfälla om det blir liggande länge i väntan på flisning.

Anmält uttag av grenar och toppar (GROT) i länet från skogsmark var relativt stabilt under 2000-talet och fram till 2014 (4 765 hektar 2014), då kravet att anmäla uttag försvann. GROT-uttaget minskar nu som ett resultat av sämre förtjänst vid försäljning, samt att det används för att minska körskador i skogen.

Inom försurningskänsliga områden bör kompensation ske med askåterföring. Det finns idag en brist på ren träaska och i stort sett ingen aska återförs till försurningskänsliga områden i norra Skåne. Idag sker askåterföring i Skåne till cirka 300–550 hektar skogsmark per år, men inte alltid i de områden där den skulle behövas bäst.

Skogsstyrelsen kan idag inte rikta direkta krav mot vare sig uttag av GROT eller för återföring av aska till en viss, utpekad skogsmark. Verktyg skulle behöva tas fram för att reglera detta.

Biologin återhämtar sig endast långsamt - även i kalkade vatten går det trögt

Sjöar och vattendrag kommer att förbli försurningspåverkade över lång tid. Idag antas cirka 35 procent av sjöarna i norra Skåne vara negativt försurningspåverkade av människan. Kalkning är en fortsatt viktig åtgärd för att kunna nå miljömålet och för att uppnå god status avseende försurning av sjöar och vattendrag.

Trots minskat nedfall och en bättre vattenkemi så resulterar inte kalkningen alltid i att djurliv och kiselalger återhämtar sig fullt ut. År 2016 kalkades med 1 640 ton kalk  i skånska sjöar och vattendrag. Att denna kalkning har positiv effekt råder  inget tvivel om, men biologiskt visar kalkningen inte alltid den förväntade, positiva effekten och där återhämtning sker går den vanligen långsamt. Länsstyrelsen återställde i Bivarödsån biologiskt, genom återförsel av grus och sten, under oktober 2017.

Återhämtning kan delvis ske även utan kalkning, men denna återhämtning är främst vattenkemisk och sker långsamt. I kraftigt försurningspåverkade referensvatten har arter helt försvunnit och dessa ekosystem återhämtar sig inte alltid, ens på lång sikt.

En ny kalkplan som kommer löpa i 5 år upprättas under 2018.

Biologisk återställning efter kalkning Målet med kalkning och biologisk återställning är att i försurade sjöar och vattendrag få tillbaka väl fungerande ekosystem med ett naturligt växt- och djurliv för den aktuella platsen. Åtgärderna bör gynna många olika artgrupper, inte enbart fisk. Det är särskilt viktigt att förbättra förutsättningarna för hotade eller skyddsvärda arter. Målet är att återställa hela vattensystem. Arbetet bör i första hand inriktas på att gynna naturlig återkolonisation av de arter som tidigare har funnits, genom att till exempel öppna vandringsvägar och återställa skadade biotoper. Bara när man bedömer att återkolonisation inte är möjlig eller tar för lång tid kan återintroduktion komma i fråga.

Adress:
291 86 Kristianstad,
205 15 Malmö

Besöksadress:
Södergatan 5 Malmö,
Ö. Boulevarden 62 A Kristianstad

Tel: 010 – 224 10 00
Epost: miljomal.skane@lansstyrelsen.se