Bara naturlig försurning 2020 - Miljömålen i Skåne

Start › Bedömningar 2020 › Bara naturlig försurning 2020

Bara naturlig försurning

MÅL: De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.

BEDÖMNING: Sjöar, vattendrag, skogsmark samt växter och djur skadas av den försurning som drabbar landskapet. Svavel- och kväveutsläpp samt skogsavverkning är drivkrafter i försurningsprocessen. Utvecklingen är överlag positiv, men drabbade ekosystem uppvisar ännu starka, negativa effekter.

Sidan publicerad 24 mars 2020

Varje miljökvalitetsmål har preciseringar som förtydligar målet och används i det löpande uppföljningsarbetet av målet. För miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning finns följande preciseringar:

Påverkan genom atmosfäriskt nedfall Nedfallet av luftburna svavel- och kväveföreningar från svenska och internationella källor medför inte att den kritiska belastningen för försurning av mark och vatten överskrids i någon del av Sverige.
Påverkan genom skogsbruk Markanvändningens bidrag till försurning av mark och vatten motverkas genom att skogsbruket anpassas till växtplatsens försurningskänslighet.
Försurade sjöar och vattendrag Sjöar och vattendrag uppnår oberoende av kalkning minst god status med avseende på försurning enligt förordningen (2004:660) om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön.
Försurad mark Försurningen av marken inte påskyndar korrosion av tekniska material och arkeologiska föremål i mark och inte skadar den biologiska mångfalden i land- och vattenekosystem.

Tillstånd och målbedömning för Bara naturlig försurning i Skåne län

Länsstyrelsen bedömer att miljökvalitetsmålet inte kommer kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Trots minskat nedfall av svavel och kväve (kväve i har minskat i mindre omfattning än svavel) så går det inte att se en tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Den negativa försurningstrenden i avrinnande skogsmarksvatten kan ha brutits i några skogsmarksområden. Men skånsk skogsmark och avrinnande skogsmarksvatten är generellt fortsatt mycket starkt försurningspåverkade och en stor andel sjöar i norra Skåne visar fortsatt på betydande försurningspåverkan.

Svavelnedfallet minskar

Nedfall av svavel leder till försurning av mark och vatten, vilket påverkar djur och växter. Svavelutsläppen påverkar även dricksvattnets kvalitet och skadar också kulturmiljöer då byggnader och hällristningar utsätts av korrosion på grund av svavlet.

Huvudsakliga källor till svaveldioxid i luft är förbränning av svavelhaltiga bränslen som kol och eldningsolja. Svavelnedfall förekommer även naturligt från vulkanutbrott, vilket syns tydligt i mätningar under 2014–2015 efter vulkanutbrottet på Island.

Undersökningar visar på stadigt minskande nedfall av svavel och att försurad nederbörd minskar. Lufthalterna av svaveldioxid, SO2, har sedan 2001 minskat på ett statistiskt säkerställt vis vid två mätplatser i Skåne med mellan 53 och 63 procent. Svavelhalter och syrakoncentrationer minskar också i okalkade referensvatten.

Skogsmark i Skåne beräknas tåla ett nedfall på cirka 2,5 kg svavel/hektar år 2020. Nedfallet varierar mellan åren och är beroende av nederbörden, men ligger betydligt över vad skogsmarken förväntas tåla. Under det hydrologiska året 2017/2018 var medelvärdet för Skånes mätstationer 3,5 kg/hektar. Sett över tid har minskningen varit signifikant och i till exempel Arkelstorp och närliggande Västra Torup/Hissmossa har nedfallet från 1990 till idag minskat från cirka 20 kg/hektar till mindre än 2 kg/hektar.

Till skillnad från andra transportmedel bidrar sjöfarten fortfarande till svavelnedfallet. Sedan 2015 gäller nya regler i ett EU-direktiv (Svaveldirektivet 2012/33/EU), vilket innebär att den högsta tillåtna svavelhalten i marina bränslen sänktes från 1,00 viktprocent till 0,10 viktprocent. Då Skåne har mycket fartygstrafik i sin närhet, framförallt genom Öresund, är utvecklingen intressant att följa för framtiden, men ännu är det för tidigt att se effekter.

Halten av svavel i luft har minskat med ca 60 procent under de senaste 20 åren och i Skåne har nedfallet av svavel minskat från 25 kilogram per hektar till 2-4 kilogram på 30 år. Effekten från vulkanutbrottet på Island 2014 syns tydligt i diagrammet.
Källa: IVL Svenska Miljöinstitutet AB

Skånsk skogsmark läcker kväve och aluminium

Skogsmark i Skåne beräknas tåla ett kvävenedfall på cirka 5 kg kväve/hektar år 2020. Det hydrologiska året 2017/2018 var medelvärdet för Skånes mätstationer 7,7 kg/hektar, betydligt över vad skogsmarken förväntas tåla. Liksom för svavel varierar mängden med nederbörden. Tittar man på våtdepositionen av kväve de senaste 19 åren kan man för stationen Västra Torup/Hissmossa se att nedfallet med nederbörden inte har förändrats signifikant. Variationen mellan samtliga platser i länet ligger på mellan 6 och 20 kg per hektar och år och ingen förändring över tid kan urskiljas. Tittar man däremot på totaldepositionen av kväve i barrskog i sydvästra Sverige har denna minskat signifikant med cirka 20 procent åren 2001–2016. Inom ramen för Skånes luftvårdsförbund följs nedfall av svavel och kväve i skogsmark och på öppna ytor samt nivåer för svavel, kväve och pH samt oorganiskt aluminium i avrinnande vatten från skogsmark.

Idag läcker kväve från flertalet av skogsmarksytorna, vilket göder vattenmiljöer på land och i hav. Oorganiskt aluminium påverkar framför allt vattenlevande djur och används därför som en indikator på markvattnets försurningsstatus och medelhalten oorganiskt aluminium ligger i flera områden på, eller långt över den föreslagna kritiska gränsen. Biologin återhämtar sig endast långsamt – även i kalkade vatten går det trögt. Trots minskat nedfall och en bättre vattenkemi så resulterar inte kalkningen alltid i att djurliv och kiselalger återhämtar sig fullt ut.

Nedfallet över Skåne ligger fortfarande över den kritiska belastningsgränsen för skogsmark i Sverige på 5 kilogram kväve per hektar och år. Mycket av kvävenedfallets variation mellan år beror på variationen av nederbördsmängderna.
Källa: IVL Svenska Miljöinstitutet AB

Reglera skogsavverkning i försurningskänsliga områden

I stora delar av norra Skåne är försurningspåverkan från skogsbruket mycket stor. Förändringar inom skogsbruket såsom gallringsavverkning inom försurningskänsliga områden istället för kalhyggen, vore att föredra. Att låta inslaget av lövträd som björk öka i granplanteringar är ett annat sätt att minska markförsurningen från skogen.

Inom försurningskänsliga områden bör enbart uttag av stamved ske. Om uttag av grenar och toppar (GROT) också sker, ökar försurningseffekten betydligt jämfört med uttag av bara stamved. Ett överskott av kväve i skogsmark leder till en ytterligare markförsurning när reducerat kväve oxideras. Vid avverkning kan markens kväveläckage förväntas öka ytterligare. Att öka mängden biobränslen relativt mängden fossila motverkar målet Bara naturlig försurning. Ett annat problem kopplat till biodiversitet är att GROT från ädellövskog kan fungera som insektsfälla om det blir liggande länge i väntan på flisning.

Fram till och med 2013 har uttaget av grenar och toppar (GROT) vid skogsavverkning i Skåne legat på runt 7 000 hektar. Från och med 2014 har uttaget sjunkit drastiskt, bland annat som ett resultat av sämre förtjänst vid försäljning. Hur stort GROT-uttaget är styrs av marknaden och då framförallt av priset på alternativa bränslen. Dessutom används GROT för att minska körskador i skogen.

Aska från skogsbränsle har en syraneutraliserande förmåga och innehåller näringsämnen som förts bort från marken när man tagit ut skogsbränsle ur skogen. För att kompensera biomasseuttaget och därmed bortförseln av baskatjoner ur marken, vilket bidrar till försurningen, kan man återföra askan till marken. Askåterföringen har ökat i Skåne från nivåer på runt 400 hektar mellan 2014-2016 till 1 566 respektive 1 722 hektar åren 2017 och 2018. I ton räknat är ökningen ännu större. Tyvärr sker askåterföringen inte alltid i de områden där den skulle behövas bäst.

Skogsstyrelsen kan idag inte rikta direkta krav mot vare sig uttag av GROT eller för återföring av aska till en viss utpekad skogsmark. Verktyg skulle behöva tas fram för att reglera detta.

Utvecklingen av askåterföring och grotuttag i Skåne: Att lämna kvar GROT efter avverkning och att återföra aska från biobränslen motverkar försurningseffekterna i skogsmark. Diagrammet visar att uttaget av GROT minskat tydligt efter 2013 och att askåterföringen ökat från och med 2017.
Källa: Skogsstyrelsen.

GROT Förkortning av ”Grenar och toppar”. Uttrycket används främst för den skogsbränsleråvara i form av hyggesrester som blir kvar efter avverkning eller gallring.

Baskatjon Positivt laddad jon som bidrar till att hålla uppe pH-värdet i marken. Vanligaste baskatjonerna i marken är kalcium-, magnesium-, kalium- och natriumjoner.

Fortsatt kalkning av försurade vatten

Sjöar och vattendrag kommer att förbli försurningspåverkade över lång tid. Idag antas cirka 35 procent av sjöarna i norra Skåne vara negativt försurningspåverkade av människan. Kalkning är en fortsatt viktig åtgärd för att kunna nå miljömålet och för att uppnå god status avseende försurning av sjöar och vattendrag. Mängden kalk som doseras är starkt beroende av nederbörden och kan därför variera kraftigt mellan åren.

Återhämtning kan delvis ske även utan kalkning, men denna återhämtning är främst vattenkemisk och sker långsamt. I kraftigt försurningspåverkade referensvatten har arter helt försvunnit och dessa ekosystem återhämtar sig inte alltid, ens på lång sikt.

Kalkning sker i sjöar, på våtmarker eller direkt i vattendrag med kalkdoserare. Kalkdoseraren består av en silo samt utrustning som kontinuerligt matar ut kalk. Mängden utdoserad kalk styrs automatiskt via kontinuerlig registrering av vattenflödet. Kalkningens vattenkemiska målsättning är främst att det naturliga djurlivet (exempelvis lax, flodkräfta och flodpärlmussla) och fritidsfisket inte ska påverkas negativt av försurning. Läs mer om kalkning.

Biologisk återställning

På grund av försurningens effekter har det biologiska livet förändrats på flera platser, men kalkeffekten kan numera möjliggöra goda livsbetingelser på flera håll. Däremot kan det istället finnas hinder för att återkolonisera ett vatten genom exempelvis vandringshinder såsom dammar. Här är biologisk återställning en åtgärd där organismer får möjlighet att bland annat återkolonisera dessa områden. I Skåne utfördes ingen biologisk återställning under 2018 och ingen är planerad i nuläget.

Åtgärdsarbete för Bara naturlig försurning i Skåne län

Under Åtgärdsarbete redovisas pågående eller genomförda åtgärder på regional nivå med fokus på det senaste året. Åtgärder som genomförts av statliga myndigheter eller till följd av statliga styrmedel har prioriterats i redogörelsen, eftersom uppföljningen används som underlag för nationell uppföljning. Redovisningen kan även omfatta förändrade eller nya styrmedel.

Många av de åtgärder som redovisas under miljömålen Begränsad klimatpåverkan och Frisk luft bidrar även till att uppnå målet Bara naturlig försurning. Här listas enbart de åtgärder som genomförts i Skåne som primärt är kopplade till målet Bara naturlig försurning.

Åtgärder på regional nivå – myndigheter

Länsstyrelsen Skåne har under oktober 2019 tagit fram en ny regional åtgärdsplan för kalkningsverksamheten 2019-2023.

Åtgärder på kommunal nivå

Sedan lång tid tillbaka har den mest riktade åtgärdsformen mot försurning varit kalkning av sjöar och vattendrag. År 2018 kalkades 1 941 ton kalk ut i skånska sjöar och vattendrag av kommunerna, vilka är huvudmän för kalkningsverksamheten, att jämföra med 2017 då det kalkades 3 440 ton. Detta beror på den torra sommaren 2018. Nederbördsstationen i Osby registrerade för 2018 endast 531 mm nederbörd, jämfört med 1 006 mm 2017. Eftersom Skåne har 16 stycken flödesreglerade kalkdoserare blir mängderna starkt korrelerade med nederbörden. Att denna kalkning har positiv effekt råder det inget tvivel om, men biologiskt visar kalkningen inte alltid den förväntade, positiva effekten och där återhämtning sker går den vanligen långsamt.

Åtgärder inom näringslivet

Som kompensation för uttag av biomassa ur skogen sker askåterföring. Genom askåterföring återförs såväl näring som baskatjoner som motverkar försurning. Under 2018 återfördes 8 992 ton aska på 1 722 hektar skogsmark, vilket är en kraftig ökning jämfört med perioden 2012-2016. Omfattningen av askåterföringen regleras av marknaden.

Källor och fördjupning

Skriv ut sidan som pdf