Bara naturlig försurning
MÅL: De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.
BEDÖMNING: Sjöar, vattendrag, skogsmark samt växter och djur skadas av den försurning som drabbar landskapet. Svavel- och kväveutsläpp samt skogsavverkning är drivkrafter i försurningsprocessen. Utvecklingen är överlag positiv, men drabbade ekosystem uppvisar ännu starka, negativa effekter.
- Sidan publicerad
Länsstyrelsen bedömer att miljökvalitetsmålet inte kommer kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Trots minskat nedfall av svavel och kväve (kväve i har minskat i mindre omfattning än svavel) så går inte att se en tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Den negativa försurningstrenden i avrinnande skogsmarksvatten kan ha brutits i några skogsmarksområden. Men skånsk skogsmark och avrinnande skogsmarksvatten är generellt fortsatt mycket starkt försurningspåverkade och en stor andel sjöar i norra Skåne visar fortsatt på betydande försurningspåverkan.
Svavelnedfallet minskar och pH ökar i skånska sjöar och vattendrag
Nedfallet av svavel är den viktigaste orsaken till försurningen av sjöar och vattendrag. I försurade sjöar och vattendrag påverkas djur och växter och känsliga arter kan slås ut. Även dricksvattnets kvalitet kan försämras till följd av ett ökat innehåll av farliga metaller.
Svaveldioxid släpps ut till luft vid förbränning av fossila, svavelhaltiga bränslen (kol, olja) och från vissa industriprocesser. I atmosfären kan föroreningarna transporteras hundratals mil innan de når mark och vatten i form av sur nederbörd. Ungefär 90 procent av svavelnedfallet över Sverige härrör från utsläpp i utlandet samt från den internationella sjöfarten.
Undersökning av atmosfäriskt nedfall visar på stadigt minskat svavelnedfall och att försurad nederbörd minskar. Svavelhalter och syrakoncentrationer minskar också i okalkade referensvatten. Svavelnedfall förekommer även naturligt från vulkanutbrott, vilket det gjorde 2014–2015 från Island.
Skogsmark i Skåne beräknas tåla ett nedfall på cirka 2,5 kg svavel/hektar år 2020. Nedfallet varierar mellan åren och är beroende av nederbörden. Under det hydrologiska året 2016/2017 var medelvärdet för Skånes sex mätstationer inom Krondroppsnätet 2,5 kg/hektar. Sett över tid har minskningen varit signifikant och i till exempel Arkelstorp och närliggande Västra Torup/Hissmossa har nedfallet från 1990 till idag minskat från cirka 20 kg/hektar till mindre än 2 kg/hektar. (Källor: IVL och Skånes Luftvårdsförbund.)
Halten av svavel i luft har minskat med ca 60 procent under de senaste 20 åren och i Skåne har nedfallet av svavel minskat från 25 kilogram per hektar till 2-4 kilogram på 30 år.
Källa: IVL Svenska Miljöinstitutet AB
Skånsk skogsmark läcker kväve och aluminium
Skogsmark i Skåne beräknas tåla ett kvävenedfall på cirka 5 kg kväve/hektar år 2020. Det hydrologiska året 2016/2017 var medelvärdet för Skånes sex mätstationer 8,4 kg/hektar, betydligt över vad skogsmarken förväntas tåla. Liksom för svavel varierar mängden med nederbörden. Tittar man på våtdepositionen av kväve de senaste 29 åren kan man för stationen Västra Torup/Hissmossa se att nedfallet med nederbörden inte har förändrats signifikant. Nedfallet på samtliga platser i länet varierar mellan 7 och 17 kg per hektar och år och ingen förändring över tid kan urskiljas. Tittar man däremot på totaldepositionen av kväve i barrskog i sydvästra Sverige har denna minskat signifikant med cirka 20 procent åren 2001–2016. (Källor: IVL och Skånes Luftvårdsförbund.)
Inom ramen för Skånes luftvårdsförbund följs nedfall av svavel och kväve i skogsmark och på öppna ytor samt nivåer för svavel, kväve och pH samt oorganiskt aluminium i avrinnande vatten från skogsmark.
Idag läcker kväve från flertalet av skogsmarksytorna, vilket göder vattenmiljöer på land och i hav. Oorganiskt aluminium påverkar framför allt vattenlevande djur och används därför som en indikator på markvattnets försurningsstatus och medelhalten oorganiskt aluminium ligger i flera områden på, eller långt över den föreslagna kritiska gränsen. Biologin återhämtar sig endast långsamt – även i kalkade vatten går det trögt. Trots minskat nedfall och en bättre vattenkemi så resulterar inte kalkningen alltid i att djurliv och kiselalger återhämtar sig fullt ut.
Nedfallet över Skåne varierar mellan 7 och 17 kilogram per hektar och år på öppet fält. Detta är långt över den kritiska belastningsgränsen för skogsmark i Sverige på 5 kilogram kväve per hektar och år. Mycket av kvävenedfallets variation mellan år beror på variationen av nederbördsmängderna.
Källa: IVL Svenska Miljöinstitutet AB
Påverkan genom atmosfäriskt nedfall av svavel
Till skillnad från andra transportmedel bidrar sjöfarten fortfarande till svavelnedfallet. Sedan 2015 gäller nya regler i ett EU-direktiv (Svaveldirektivet 2012/33/EU), vilket innebär att den högsta tillåtna svavelhalten i marina bränslen sänktes från 1,00 viktprocent till 0,10 viktprocent. Då Skåne har mycket fartygstrafik i sin närhet, framförallt genom Öresund, är utvecklingen intressant att följa för framtiden, men ännu är det för tidigt att se effekter.
Reglera skogsavverkning i försurningskänsliga områden
Stora delar av norra Skåne ligger inom ett område där försurningspåverkan från skogsbruket är mycket stor. Förändringar inom skogsbruket såsom gallringsavverkning inom försurningskänsliga områden istället för kalhyggen, vore att föredra. Att låta inslaget av lövträd som björk öka i granplanteringar är ett annat sätt att minska markförsurningen från skogen.
Inom försurningskänsliga områden bör enbart uttag av stamved ske. Uttag av grenar och toppar förväntas öka försurningseffekten från cirka 40 procent till cirka 70 procent om uttag av grenar och toppar (GROT) också sker. Ett överskott av kväve i skogsmark leder till en ytterligare markförsurning när reducerat kväve oxideras. Vid avverkning kan markens kväveläckage förväntas öka ytterligare. Att öka mängden biobränslen relativt mängden fossila motverkar målet bara naturligt sura sjöar och vattendrag. Ett annat problem kopplat till biodiversitet är att GROT från ädellövskog kan fungera som insektsfälla om det blir liggande länge i väntan på flisning.
Vid skogsavverkning har det anmälda uttaget av GROT i länet från skogsmark varit relativt stabilt under 2000-talet och fram till 2014 (4 765 hektar 2014), då kravet att anmäla försvann. GROT-uttaget minskar nu som ett resultat av sämre förtjänst vid försäljning, samt att det används för att minska körskador i skogen.
För att kompensera biomasseuttaget och därmed bortförseln av baskatjoner ur marken, vilket bidrar till försurningen, kan man återföra askan till marken inom försurningskänsliga områden. Det finns idag en brist på ren träaska. Askåterföring sker i Skåne till cirka 300–550 hektar skogsmark per år, men inte alltid i de områden där den skulle behövas bäst och i stort sett ingen aska återförs till försurningskänsliga områden i norra Skåne.
Skogsstyrelsen kan idag inte rikta direkta krav mot vare sig uttag av GROT eller för återföring av aska till en viss utpekad skogsmark. Verktyg skulle behöva tas fram för att reglera detta.
Fortsätt kalka försurade vatten
Sjöar och vattendrag kommer att förbli försurningspåverkade över lång tid. Idag antas cirka 35 procent av sjöarna i norra Skåne vara negativt försurningspåverkade av människan. Sedan lång tid tillbaka har den mest riktade åtgärdsformen mot försurning varit kalkning av sjöar och vattendrag. År 2017 kalkades 3 440 ton kalk ut i skånska sjöar och vattendrag. En ny kalkplan kommer att upprättas under 2018 som kommer löpa i 5 år. Att denna kalkning har positiv effekt råder det inget tvivel om. Kalkning är en fortsatt viktig åtgärd för att kunna nå miljömålet och för att uppnå god status avseende försurning av sjöar och vattendrag. Men biologiskt visar kalkningen inte alltid den förväntade positiva effekten och där återhämtning sker går den vanligen långsamt. Återhämtning kan delvis ske även utan kalkning, men denna återhämtning är främst vattenkemisk och sker långsamt. I kraftigt försurningspåverkade referensvatten har arter helt försvunnit och dessa ekosystem återhämtar sig inte alltid, ens på lång sikt.
Biologisk återställning
På grund av försurningens effekter har det biologiska livet förändrats på flera platser, men kalkeffekten kan numera möjliggöra goda livsbetingelser på flera håll. Däremot kan det istället finnas hinder för att återkolonisera ett vatten genom exempelvis vandringshinder såsom dammar. Här är biologisk återställning en åtgärd där organismer får möjlighet att bland annat återkolonisera dessa områden. I Skräbeåns avrinningsområde utförs fyra åtgärder under 2018. I Holjeån utförs biotopvård på två platser där sten och block som historiskt har rensats från åfåran nu återförs. I Lillån, nära sammanflödet med Holjeån, åtgärdas ett vandringshinder som varit definitivt. Åtgärderna utförs av Länsstyrelsen Skåne och har finansierats med anslag från Havs- och vattenmyndigheten. I Tosthultsån har Trafikverket finansierat och utfört åtgärder för fria vandringsvägar vid kalkdoseraren i Tosthult vilken varit ett partiellt hinder.
